Klyra! Del 7

Tjenare!! Här kommer del 7 av Klyra berättelsen och jag hoppas ni gillar mina delar :D
Men som vanligt så skriver jag en liten tillbaka blick så att ni minns lite :) 

"Det var länge sen jag åt glass." säger Klyra och börjar att slicka på glassen.

Men så ser hon Charlie's mamma, Jenny. Jenny bär på två stora matpåsar från "Harry's Storköp".

Jaaa!! Vilken tur jag har! Hon är precis den person jag ville se. Idag blir den dagen då jag får veta sanningen! Tänker Klyra och hoppar av glädje. Men så tappar hon sin glass på golvet.

"Min glass!!" skriker Klyra som en liten tjej som har nyss tappat sin glass framför en matbutik. Jenny vänder sig om.

"Klyra?!" säger Jenny häpen.

"He-he-hej..." säger Klyra lite nervöst.

Klyra

Del 7

Klyra och Jenny sitter tillsammans på en parkbänk. Jenny la matsäckarna bredvid sig.

"Jag vet att du vill fråga mig om vad det är som pågår och det är okej..." säger Jenny och sänker huvudet.

"Ja. Men jag vill bara att du ska svara på två frågor... Varför kommer Charlie inte ihåg mig? Och varför sa du inget om att han levde?" säger Klyra, det är dem mest viktigaste frågorna som hon vill gärna ha ett svar på.

"Jag ska berätta..." säger Jenny och kollar på sandlådan där två barn håller på att bygga ett sandslott.

"Okej." säger Klyra och är beredd.

"Du var en väldigt viktigt vän till min son. Varje gång han kom hem från dagiset så var han alltid ledsen och berättade inget om vad han hade gjort i dagiset. Men sen när han träffade dig så var han glad hela tiden, du förändrade hela hans liv och därför så var jag glad att du fanns för honom. Ni två var som dem där två barnen som leker i sandlådan där borta. Men efter olyckan....."

--------------------Tillbakablick--------------------

På sjukhuset

"Ledsen men han kanske inte klarar sig... Han har tappat mycket blod och har fått ett rejält slag på huvudet." säger Doktorn och lägger en tröstande hand på Jenny's axel.

"Nej... Nej! Han får inte dö!" säger Jenny, hon faller på knä och börjar att gråta. 

Efter Jenny hade lugnat sig lite så lämnar doktorn rummet. Jenny känner sig förkrossad och vill bara vara med Charlie.

Charlie är allt hon har sedan hennes man lämnade henne. Så det ända som är viktigt för henne är Charlie. Hon observerar hur Charlie sover.

Efter tre dagar
Det har gått tre dagar sendan Charlie blev påkörd. Dem skulle operera Charlie, det var till att fixa skadan han fick på hjärna och sedan sy ihop.
Jenny får vänta utanför operations rummet. Hon är så orolig att hon ber till gud allt hon kan(fast Jenny tror inte på Jejus och Gud ville hon testa ändå.)
Det går en timme tills doktorn kommer ut från operations rummet. Han tar av sig munskyddet och går fram till Jenny.
"Mår han bra?! Klarade han sig?!" säger Jenny lite hysteriskt.
"Frun..." säger doktorn och Jenny blir tyst. "Jag vet inte hur jag ska säga det här men... Charlie är död."
Orden ekar inne i Jenny's huvud. Hon kände hur hela hennes kropp blev tung och sen så blev alting svart. Dem sista orden hon hörde i denna stund var doktorn säga: "Vad är det frun! Hämta en säng hon har svimmat!"
Jenny vaknar, känner ett täcke täcker hennes kropp. Hon sätter sig upp och ser att Charlie ligger på sängen bredvid henne.
Jenny ställer sig upp och går sakta fram till Charlie. Hon minns fortfarande orden som doktorn sa till henne innan hon svimmade. Hon känner sig så förkrossad inombords.
Hon sätter sig på knäna framför Charlie.
"Charlie..." säger Jenny och tårarna börjar att rinna ner från hennes kinder. Hon kan bara inte tro på det.
Hon hör hur dörren till rummet öppnas och in kommer Klyra.
"Vad är det som händer?" säger Klyra med en undrande blick.
"Charlie är... Död!" säger Jenny ledsen. Men sen så känner hon hur ilskan börjar komma och tänker: Om det inte vore för henne skulle min son vara i liv! Allt är hennes fel.
Hon vänder blicken mot Klyra kollar med ilskna ögon.
"Och allt är ditt fel!! Om du inte hade funnits så skulle det här aldrig ha hänt!'" Doktorn hör att Jenny skriker och springer genast in till rummet.
"Stop! Hon är bara ett barn!! Lugna ner dig!" säger Doktorn. Även fast Doktorn sa att hon skulle lugna ner sig så kunde hon bara inte göra det. Hur kunde hon lugna ner sig när ens barn är död?! Hon ville bara dö själv...
"Eh...! Om jag inte hade funnits... Skulle allt det här aldrig ha hänt..." säger Klyra lite tyst för sig själv. Jenny ser hur en tår rinner ner från Klyra's kind. Jenny ser hur Klyra springer därifrån tårfylld, men hon bryr sig inte. Hon vill att Klyra ska känna sig skyldig.
"Vart är jag?" säger en svag och trött röst. Jenny stelnar till. Det är Charlie.

--------------------Slut på tillbakablicken--------------------

"Han vaknade och jag fall i tårar... Jag var så lycklig..." säger Jenny. Klyra ser Jenny le och hennes ögon verkar vilja gråta av glädje. "Men... Han kom inte ihåg mig." 

"Va?!" säger Klyra och fattar ingenting. "Hur kan man inte komma ihåg ens egen mamma?!"

Jenny suckar ängsligt. "Jag vet... Jag frågade doktorn om det var något fel med hans hjärna eller något."

"Vad sa han?" säger Klyra.

"Jo, doktorn sa att slaget han fick på huvudet i bilolyckan gjorde så att han fick minnesförlust..." säger Jenny och sänker blicken. "Jag blev ganska häpen och trodde att han aldrig skulle komma ihåg mig..."

"Jaha..." säger Klyra och suckar dystert. Det måste ha varit hårt för henne... Och jag som kände mig ledsen över att hon inte sa något...

"Ledsen... Jag som trodde att jag var den mest olyckliga här... Det måste ha varit mer trist för dig än för mig." säger Klyra. "Jag kände mig ledsen över att ha förlorat min bästa och ända vän... Han var som en bror för mig. Han hjälpte mig och uppmuntrade mig hela tiden. Han var en stor hjälp eftersom min mamma var inte direkt som en mamma till mig. Jag levde ett helvete på den där tiden men tack vare Charlie så överlevde jag..."

Klyra kollar på Jenny och ler. 

"Jag är också ledsen... Du hade rätt att veta om det och jag var så självisk och sa inget till dig." säger Jenny. "Men med tiden så började han att komma ihåg mig."

"Va bra." säger Klyra. "Men hur?"

"Jo tack vare huset." Klyra ser förvånad ut. "Charlie och jag har levt i huset sedan han var en liten bäbis. När han såg på några saker började han minnas massa saker. Det var som att sakerna var som ett ship med alla minnen."

Klyra börjar att förstå. 

"Och jag tror att han kommer att komma ihåg dig också. Du behöver bara vara tålmodig och vänta." säger Jenny och ler vänligt.

Charlie och Jenny liknade väldigt mycket varann. Omtänksamma och vänliga. Dem är ju trots allt mor och son.

Klyra går hem. Även fast Jenny sa till henne att Charlie snart skulle komma ihåg henne så var hon fortfarande orolig. Massa oroliga tankar repeterade hon för sig själv.

Tänk om han aldrig kommer ihåg mig! Kommer han aldrig att veta vem jag är?

Klyra lägger sig på sin sköna säng. Hon kände sig trött.
Klyra gäspar stort och somnar.


Jag hoppas ni gillade delen :) Kommenetra!! Jag vill veta vad ni tycker tänker.